En berättelse om is och eld

De senaste veckorna har gett två klimatnyheter som jag har svårt att hantera. Enligt en grupp forskare vid Ohio State University kommer Grönlands glaciärer att fortsätta smälta – även om vi på något mirakulöst sätt skulle lyckas stoppa uppvärmningen nu och veva tillbaka klimatet till ett tillstånd som rådde för 20 – 30 år sedan. Det sker så klart inte på ett ögonblick, men skulle Grönlandsisarna smälta helt höjer det havsvattennivån med sju meter! ”Redan” vid 1,8 meters havsnivåhöjning ligger stora delar av Kristianstad under vatten vid normalvattenstånd. Lägg till detta en ökande förekomst av och intensitet i extremväder så borde priserna på skånska strandtomter snart börja sjunka.  


Min egen reaktion på detta är tyvärr den jag många gånger anklagat andra för: förnekelse. ”Det kan ju bara inte stämma!”  

Den andra svårhanterliga nyheten handlar om eldarna som rasar i Arktis och i Kalifornien. I år satte de igång tidigare och kraftigare än någonsin. Söndagen 6 september rapporterades den hittills högsta uppmätta temperaturen i Los Angeles, 49,4 grader C. Den 20 juni var det 38 grader C i staden Verchojansk som tillsammans med byn Ojmjakon anses vara de kallaste bebodda platserna på planeten med köldrekord på -69,8.  

Enligt EUs Copernicus Atmosphere Monitoring Service har de arktiska skogsbränderna orsakat de största utsläppen av koldioxid någonsin, med runt 244 miljoner ton (vilket kan jämföras med det tidigare rekordet från i fjol på 182 Mton). Detta är runt fem gånger så mycket som släpps ut från Sveriges årliga fossilanvändning. 

Än värre är att koldioxidutsläppen bara är en del av skadan dessa bränder ställer till med. Skogsbränder, för all deras fasansfulla kraft, ger inte någon fullständig förbränning utan släpper ut en massa kolmonoxid, sot, kväveoxider, metan och annat elände som förvärrar den globala uppvärmningen. Genom att svärta stora ytor gör de också att mer av solens värme absorberas vid jordytan istället för att reflekteras bort. Om bränderna sprider sig till lager av torv i landskapet kan de ligga och pyra i månader eller kanske till och med år som så kallade ”zombie fires” som blossar upp i nya bränder när förutsättningarna tillåter. 

Detta är väl de största skillnaden gentemot fantasyserien om Järntronen; i de Sju Kungadömena är elden det bästa sättet att stoppa zombies medan vi här i verkligheten får hoppas på att en blöt höst och en kall ”winter is comming”. 

Av: Jens Berggren, hållbarhetsexpert LRF

Internationella matsvinnsdagen

Idag, den 29 september, lanseras den Internationella matsvinnsdagen av FN för att uppmärksamma både de humanitära och miljömässiga problemen med matsvinn.

Matsvinn är ett gigantiskt problem. Siffrorna varierar även om svinn per definition är svårt att mäta. I stora delar av världen förloras enorma mängder möjlig mat på fält, i transporter och i lagring. I Sverige och andra rikare länder sker nästan allt svinn betydligt närmare konsumenterna; i hushåll, butiker och restauranger.  

FN har lanserat Internationella matsvinnsdagen i september för att uppmärksamma problemet med matsvinn.

Svinn är dock ett begrepp som verkar enkelt men är klurigt att fånga. Om delar av en gröda lämnas kvar på ett fält så blir den mat åt mikrolivet och bidrar till markens mullhalt och långsiktiga bördighet. Det är inte säkert att det är ”svinn”. Om läsk i ett kylskåp hos en överviktig person hälls ut i stället för att drickas upp så undviks troligen en ökad börda på personens knän liksom på sjukvårdssystemet. Formellt sett är det nog svinn, men kan vara ett positivt sådant.  

Skillnaden i var svinnet uppstår mellan rikare och fattigare delar av världen ger faktiskt en ganska tydlig hint om var utmaningen ligger. I fattigare länder saknar man ofta växtskyddsmedel och antibiotika för att skydda den framtida maten medan den växer. Man saknar infrastruktur och teknik för att få födan i lagringsbart skick och att flytta och förvara den utan att den förstörs. När den väl börjar närma sig konsumenterna är den så värdefull att den, trots ofta konstant ”rötmånad” och avsaknad av både förpackningar, kylskåp och el, hanteras så försiktigt att ytterst lite förloras. I rikare delar av världen, där alla tekniska förutsättningar finns, saknas helt enkelt incitament! 

Konsekvenserna av att maten är för billig är en egen (lång) bloggpost. Till dess: handla inte mer än vad som går åt och byt gärna kvantitet mot kvalitet. Det tjänar vi alla på! 

Av: Jens Berggren, hållbarhetsexpert på LRF

Hur väl förberedda är svenskt lantbruk för klimatanpassning?

Det här med klimatanpassning är ju inte en tävling där det handlar om att besegra någon annan. Samtidigt är det ju lite skönt att hamna högt upp i en global ranking. När universitetet i Notre Dame sammanställer 74 variabler för att sedan få fram hur sårbara för och förbereda på klimatförändringens effekter 192 av världens länder är det både trevlig och hemsk läsning.  

Trevlig för att Sverige hamnar på femte plats med bara våra nordiska grannar och Nya Zeeland ovanför oss. Hemsk därför att den är en så klockren illustration av att ”åt dem som har skall varda givet”.  Så gott som genomgående är världens rika länder mindre sårbara för och bättre förberedda på klimatförändringen.   

Sverige står sig oerhört bra i jämförelsen på nästan alla punkter. Som mellanmjölkens förlovade lagom-rike har vi inga suveräna toppar utan stiger mot täten på jämn och konstant leverans.   

Utom på en punkt.   

Vi bedöms vara dåliga på matområdet och mer specifikt usla vad gäller ”jordbrukskapacitet”. I fråga om hur förberedda Sveriges bönder i allmänhet är, enligt detta index, hamnar vi på en nivå som vi delar med Nepal, Myanmar och Botswana. Detta är ju inte länder som vi är vana att jämföra oss med.  

I snitt är vi det sjunde minst sårbara landet i världen, men i fråga om jordbrukets anpassningsförmåga hamnar vi runt 100:e plats. Detta måste så klart undersökas noggrannare. Inte kan det väl stämma att vi i genomsnitt har lika liten förmåga och utrymme att anpassa oss som bönderna i Irrawaddys bördiga men blöta dalgång och delta, eller som boskapsskötarna på den sydafrikanska högplatån i gränslandet till Kalahari?  

Indikatorn jordbrukskapacitet och anpassningsförmåga bygger på data från FAO och Världsbanken och anses mäta ett lands förmåga att ta till sig och använda lantbruksteknik. Parametrar som studeras är hur mycket handelsgödsel och växtskyddsmedel som används per hektar, hur välutbyggt bevattningssystemet är samt hur stor traktoranvändningen är.   

Och här någonstans tror jag vi hittar svaret till Sveriges placering. I stora delar av världen handlar jordbrukets utrymme till anpassning om hur väl de har tagit till sig av de verktyg som den så kallade Gröna Revolutionen erbjöd.  

Så vad är den gröna revolutionen? Det är den utveckling som startade på 60-talet med nya effektiva jordbruksmetoder som ofta handlade om högavkastande utsäden, kunskap om bevattning samt spridandet av förädlad utsäde av bland annat mineralgödsel och växtskyddsmedel. Sådant som vi inom svenskt jordbruk försöker använda så resurseffektivt som möjligt.  

Det kan låta konstigt i dagens svenska debatt, men den gröna revolutionen anses ha räddat någon miljard människor från att dö i svält och bidragit till rejält minskad klimatpåverkan genom att minska trycket på att omvandla skogar till jordbruksmark.  

I Sverige, som på många områden leder arbetet mot ett ”post-gröna revolutionen-jordbruk”, är inte dessa parametrar lika relevanta.  

Genom att ersätta kvantitetgödning eller växtskydd med kunskap och kvalitet i användningen kan bonden i Sverige behålla effekten där den behövs utan att slösa bort resurser till ingen nytta eller till och med skada. Självklart har vi i Sverige haft god nytta av det ekologiska jordbrukets ansträngningar att klara sig utan insatsmedel. Vi har även ett klimat som låtit oss slippa undan investeringar i bevattningsteknik och som hjälpt oss hålla undan de värsta växtskadegörarna och djursjukdomarna. Detta förminskar dock inte alls de resultat som det svenska lantbruket levererar i att producera mer med mindre.  

Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att påstå att Sveriges bönder genom sin resurseffektivitet skapar ett ännu större utrymme för anpassning. Genom att inte göra det lätta utan det rätta, som när man bestämde sig för att hålla igen på antibiotika i mitten av 1980-talet, har man lärt sig att klara sig okej med små och precisa insatser i normala fall vilket gör att de kan ta i när förutsättningarna så kräver.   

Tyvärr kommer nog förutsättningarna kräva rätt rejäla tag framöver. Det som oroar mig är att det svenska lantbruket under ganska lång tid kört med väldigt låga ekonomiska marginaler, rost och röta som det brukar kallas.Inte heller har svenskt lantbruk lyckats locka till sig nya förmågor i den takt det skulle behövas. Det är en massa erfarenhet och kunskap som riskerar att tappas bort när det inte finns utrymme för ett gradvis generationsskifte från aktiv brukare, via senior rådgivare till aktiv pensionär.  

För är det något vi kommer att behöva framöver så är det kunnigt folk i de gröna näringarna. Särskilt om vi, som vi lär behöva göra, ska visa omvärlden att plats 100 bara var ett utslag av att vi egentligen spelar i en helt annan liga!  

Jens Berggren, Hållbarhetsexpert, LRF  

Vilka skriver på den här bloggen?

Välkommen till LRF:s hållbarhetsblogg! Den som framförallt kommer att skriva här är Jens Berggren, hållbarhetsexperter på Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). Jag är inte jättegammal i min roll på LRF, men har lång erfarenhet av frågorna och fascineras av hur långt fram Sveriges bönder ligger när det gäller hållbara lösningar. 

Och, Jens Berggren, vem är du?  

Miljömupp, agronom och världsförbättrare. Annars en rätt så mellanmjölkig medelålders man med mani på allitterationer, som bott utomlands men flyttat hem för här fanns de bästa förutsättningarna för att göra skillnad.  

Vad händer på ditt jobb 

Som hållbarhetsexpert handlar det om att hålla balansen mellan alla ödesfrågor. Jag försöker få dem som inte dagligen jobbar med fotosyntesen att fatta hur den funkar i praktiken i dagens och morgondagens samhälle, och kan kanske hitta ett och annat som andra sektorer kan lära oss. 

Vad var det som drog i de gröna näringarna?  

Att de, även om de är nästan hela vår historia, kommer att vara en ännu viktigare del av vår framtid! 

Hållbarhet, vad är det?  

Ett otroligt rörligt mål statt i ständig förändring. Lite som ett naturligt urval för mänskliga aktiviteter; de som är bäst anpassade eller på att anpassa sig får möjlighet att hålla på längst.  

Har du någon oanad talang?  

Jag är oanat talanglös, men med hårt slit kan man ta sig fram ändå! Efter ett år som utbytesstudent i norra Argentina i slutet av 1980-talet pratar jag en oanat bred landsbygdsspanska.