En berättelse om is och eld

De senaste veckorna har gett två klimatnyheter som jag har svårt att hantera. Enligt en grupp forskare vid Ohio State University kommer Grönlands glaciärer att fortsätta smälta – även om vi på något mirakulöst sätt skulle lyckas stoppa uppvärmningen nu och veva tillbaka klimatet till ett tillstånd som rådde för 20 – 30 år sedan. Det sker så klart inte på ett ögonblick, men skulle Grönlandsisarna smälta helt höjer det havsvattennivån med sju meter! ”Redan” vid 1,8 meters havsnivåhöjning ligger stora delar av Kristianstad under vatten vid normalvattenstånd. Lägg till detta en ökande förekomst av och intensitet i extremväder så borde priserna på skånska strandtomter snart börja sjunka.  


Min egen reaktion på detta är tyvärr den jag många gånger anklagat andra för: förnekelse. ”Det kan ju bara inte stämma!”  

Den andra svårhanterliga nyheten handlar om eldarna som rasar i Arktis och i Kalifornien. I år satte de igång tidigare och kraftigare än någonsin. Söndagen 6 september rapporterades den hittills högsta uppmätta temperaturen i Los Angeles, 49,4 grader C. Den 20 juni var det 38 grader C i staden Verchojansk som tillsammans med byn Ojmjakon anses vara de kallaste bebodda platserna på planeten med köldrekord på -69,8.  

Enligt EUs Copernicus Atmosphere Monitoring Service har de arktiska skogsbränderna orsakat de största utsläppen av koldioxid någonsin, med runt 244 miljoner ton (vilket kan jämföras med det tidigare rekordet från i fjol på 182 Mton). Detta är runt fem gånger så mycket som släpps ut från Sveriges årliga fossilanvändning. 

Än värre är att koldioxidutsläppen bara är en del av skadan dessa bränder ställer till med. Skogsbränder, för all deras fasansfulla kraft, ger inte någon fullständig förbränning utan släpper ut en massa kolmonoxid, sot, kväveoxider, metan och annat elände som förvärrar den globala uppvärmningen. Genom att svärta stora ytor gör de också att mer av solens värme absorberas vid jordytan istället för att reflekteras bort. Om bränderna sprider sig till lager av torv i landskapet kan de ligga och pyra i månader eller kanske till och med år som så kallade ”zombie fires” som blossar upp i nya bränder när förutsättningarna tillåter. 

Detta är väl de största skillnaden gentemot fantasyserien om Järntronen; i de Sju Kungadömena är elden det bästa sättet att stoppa zombies medan vi här i verkligheten får hoppas på att en blöt höst och en kall ”winter is comming”. 

Av: Jens Berggren, hållbarhetsexpert LRF

Vilka skriver på den här bloggen?

Välkommen till LRF:s hållbarhetsblogg! Den som framförallt kommer att skriva här är Jens Berggren, hållbarhetsexperter på Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). Jag är inte jättegammal i min roll på LRF, men har lång erfarenhet av frågorna och fascineras av hur långt fram Sveriges bönder ligger när det gäller hållbara lösningar. 

Och, Jens Berggren, vem är du?  

Miljömupp, agronom och världsförbättrare. Annars en rätt så mellanmjölkig medelålders man med mani på allitterationer, som bott utomlands men flyttat hem för här fanns de bästa förutsättningarna för att göra skillnad.  

Vad händer på ditt jobb 

Som hållbarhetsexpert handlar det om att hålla balansen mellan alla ödesfrågor. Jag försöker få dem som inte dagligen jobbar med fotosyntesen att fatta hur den funkar i praktiken i dagens och morgondagens samhälle, och kan kanske hitta ett och annat som andra sektorer kan lära oss. 

Vad var det som drog i de gröna näringarna?  

Att de, även om de är nästan hela vår historia, kommer att vara en ännu viktigare del av vår framtid! 

Hållbarhet, vad är det?  

Ett otroligt rörligt mål statt i ständig förändring. Lite som ett naturligt urval för mänskliga aktiviteter; de som är bäst anpassade eller på att anpassa sig får möjlighet att hålla på längst.  

Har du någon oanad talang?  

Jag är oanat talanglös, men med hårt slit kan man ta sig fram ändå! Efter ett år som utbytesstudent i norra Argentina i slutet av 1980-talet pratar jag en oanat bred landsbygdsspanska.