Hej och hjärtinnerligen välkommen!

Vi startar om den här bloggen efter ett tungt och tråkigt år. Jag har inte drabbats av personlighetsklyvning eller storhetsvansinne (även om det säkert varit nära många gånger i den sociala distanseringens tidevarv). Tvärt om har jag fått nya fantastiska bloggarkompisar som kommer att lyfta detta skrivande till nya höjder. Eller kanske snarare lägga den på det perfekta djup där idéer, tankar och grubblerier får kontakt med jorden, tillgång till vatten så att de kan börja spira nå upp i ljuset och (om de är av hyffsat såmaterial) leverera nytt syre, bränsle och byggnadsvirke till debatter som tappat ångan eller till broar mellan överpolariserade skyttegravar.

Emilia och Peter får presentera sig själva, men redan innan jag läst deras presentationer vet jag att de (som förövrigt så gott som alla i Sveriges gröna näringar) kommer att vara alldeles för blygsamma! Båda två har de en fantastiskt förmåga att göra verklighet och praktik av komplicerade koncept och ställer krav på svamligt högtravande teoretiker som jag att förhålla sig till här och nu.

Det känns efter alla de digitala möten jag haft i olika konstellationer kring olika frågor detta senaste år att det är just detta som behövs i hållbarhetsdiskussionerna. Praktik och verklighetsförankring! För precis som att den mest briljanta klimattanken snarast gör skada ända tills den börjats genomföras på hyfsat bred front kommer vi aldrig få ordning på färden framåt förrän vår trehjuling av miljö, ekonomi och sociala frågor sitter ihop rätt. Det är detta våra texter kommer att handla, när, var och hur ska miljöhjulet styra medan ekonomin och de sociala driver? Hur bör de miljömässiga publika nyttorna få stöd av ekonomiska styrmedel för att få våra privata val att hamna rimligt rätt? Vad händer med väghållning och styrförmåga när det sociala börjar slira?

Nu kör vi!

EU måste förstå de gröna näringarna

Ibland har EU och säkert många andra otur när de tänker. Öppningsparagrafen i EU:s text om jord- och skogsbrukets koppling till klimatarbetet lyder:

” In relation to climate change, forestry and agriculture are about removals, emissions and storage.”   

Detta måste vara bland det mest oupplysta som skrivits. Att reducera de gröna näringarnas klimattjänster, och otjänster, till inbindnig, utsläpp och lagring är lika slappt som att säga att fördelen med EU är att det skapar massa arbetstillfällen för byråkrater.   

Jag tror att en orsak kan vara att de flesta tar de gröna näringarnas bidrag av publika och privata nyttigheter helt för givna.

En annan orsak är nog även det system för klimaträkenskaper som införts. I detta system, där utsläpp av olika klimatgaser märks med de sektorer de anses komma ifrån, syns inte det biologiska kolet för det gör ju ingen skada. Atmosfärisk koldioxid som binds in av solens ljus till gräs och grödor som blir till macka och mjölk för att andas ut som koldioxid igen påverkar ju inte klimatet. När detta system sattes upp var ju det allt överskuggande bekymret fossilerna. För att förenkla måste man ha tänkt att det är bäst att lämna de gröna näringarna utanför.   

Detta gör dock att de gröna näringarnas bidrag inte heller räknas. När städernas bussar brummar runt på bondens biogas beröms bussbolaget för att det inte kör på fossil diesel. Det är ju såklart alldeles utmärkt, men någon tacksam tanke kunde väl också pysa bak till primärproducenten som vårdat växterna så att de byggt om koldioxid till komplexa kolväten och på så sätt lagrat såväl solens kraft som luftens kol.   

Men det riktigt stora bidraget kommer ju när vi tillfredsställer mänskliga behov på håll- och förnybara sätt.   

Idag görs 60% av våra kläder av olja. Våra byggnader består av betong och järn som orsakat enorma klimatutsläpp, för att inte tala om slagghögar och annan miljöpåverkan, under processerna från kalkbrott och gruva till tak över våra huvuden.

Jämför det med trä från en helt vanligt välskött svensk skog. Den gör nytta som strövmarker och svampställen, bidrar till biologisk mångfald (inte minst genom alla de ytor, ca 1,2 miljoner hektar av den privata skogsmarken, som helt frivilligt sätts av för att bevara naturvärden, kulturmiljövärden, rekreation och friluftsliv) och binder kol i flera led. Kolet blir barr och rötter i de träd som blir byggnadsvirke likväl som i de träd som blir annat, liksom i de 2,7 nya träd som planteras för varje som huggs ned.  

Det kan säkert göras mer, och de gröna näringarna kan producera mer. Oavsett vad det kan bero på, hemmabildhet eller komplicerade bokföringssystem, måste Sverige så väl som EU börja se och lyfta fram alla de värden som de gröna näringarna erbjuder. 

EU måste sluta skriva ”decarbonize” som att allt kol är lika illa. För om vi ska lyckas ta oss till ett hållbart välfärdssamhälle behöver vi mer biologiskt kol för att bli av med det fossila! Får vi bort fossilerna och igång resurseffektivt återbruk och återvinning av de biomaterial som då skyddar, värmer, föder och underhåller oss är jag rätt säker på att EU får ordning på ” removals, emissions and storage” på köpet. 

En berättelse om is och eld

De senaste veckorna har gett två klimatnyheter som jag har svårt att hantera. Enligt en grupp forskare vid Ohio State University kommer Grönlands glaciärer att fortsätta smälta – även om vi på något mirakulöst sätt skulle lyckas stoppa uppvärmningen nu och veva tillbaka klimatet till ett tillstånd som rådde för 20 – 30 år sedan. Det sker så klart inte på ett ögonblick, men skulle Grönlandsisarna smälta helt höjer det havsvattennivån med sju meter! ”Redan” vid 1,8 meters havsnivåhöjning ligger stora delar av Kristianstad under vatten vid normalvattenstånd. Lägg till detta en ökande förekomst av och intensitet i extremväder så borde priserna på skånska strandtomter snart börja sjunka.  


Min egen reaktion på detta är tyvärr den jag många gånger anklagat andra för: förnekelse. ”Det kan ju bara inte stämma!”  

Den andra svårhanterliga nyheten handlar om eldarna som rasar i Arktis och i Kalifornien. I år satte de igång tidigare och kraftigare än någonsin. Söndagen 6 september rapporterades den hittills högsta uppmätta temperaturen i Los Angeles, 49,4 grader C. Den 20 juni var det 38 grader C i staden Verchojansk som tillsammans med byn Ojmjakon anses vara de kallaste bebodda platserna på planeten med köldrekord på -69,8.  

Enligt EUs Copernicus Atmosphere Monitoring Service har de arktiska skogsbränderna orsakat de största utsläppen av koldioxid någonsin, med runt 244 miljoner ton (vilket kan jämföras med det tidigare rekordet från i fjol på 182 Mton). Detta är runt fem gånger så mycket som släpps ut från Sveriges årliga fossilanvändning. 

Än värre är att koldioxidutsläppen bara är en del av skadan dessa bränder ställer till med. Skogsbränder, för all deras fasansfulla kraft, ger inte någon fullständig förbränning utan släpper ut en massa kolmonoxid, sot, kväveoxider, metan och annat elände som förvärrar den globala uppvärmningen. Genom att svärta stora ytor gör de också att mer av solens värme absorberas vid jordytan istället för att reflekteras bort. Om bränderna sprider sig till lager av torv i landskapet kan de ligga och pyra i månader eller kanske till och med år som så kallade ”zombie fires” som blossar upp i nya bränder när förutsättningarna tillåter. 

Detta är väl de största skillnaden gentemot fantasyserien om Järntronen; i de Sju Kungadömena är elden det bästa sättet att stoppa zombies medan vi här i verkligheten får hoppas på att en blöt höst och en kall ”winter is comming”. 

Av: Jens Berggren, hållbarhetsexpert LRF

Är ett varmare klimat bra för svenskt jordbruk?

De som inte kunde låta bli att snegla på SVT:s klimatprogram under Coronasommaren kanske såg hur de tidiga klimatskeptikerna försökte få gehör för att mer koldioxid i atmosfären är något bra som skulle öka växtlighet, växtsäsong och nattemperaturerna vintertid på nordliga breddgrader.  

Jag måste säga att de ohederligt och fult lyckades väldigt bra med att nå ut med sitt budskap. Det beror nog på att det var nyheter vi ville höra. Lite som att rödvin är bra för hjärtat.   

Att denna uppfattning fortfarande ekar omkring i Sverige känns inte så förvånande. Alla med något intresse för odling vet ju att växthus, eller bara en inglasad balkong, gör susen för grönskan. Och uppvärmningen kallas ju till och med för växthuseffekten! Tänk att bara få en stor huv, som en ostkupa, över hela Sverige som gosar upp temperaturen någon grad och som till på köpet till stor del består av koldioxid, denna fotosyntesens mirakelgas. Tyvärr är det inte så enkelt.   

Teoretiskt skulle vi kanske få längre växtsäsong och koldioxidgödsling gynnar onekligen växter. Men det är ytterst tveksamt om jordbrukare kan dra någon praktisk nytta av detta då osäkerheterna, särskilt för frost och torka, samtidigt ökar.   

För är det något man behöver göra som lantbrukare så är det att planera, och då gynnas man av förutsägbarheten i våra svenska årstider och växtzoner. Vad vi ser med klimatförändringarna är delvis ett varmare klimat, men framförallt att vädret beter sig på sätt som är svåra att förutse. Det kommer göra det svårare att producera mat, på alla breddgrader.   

Den som tror att vi kommer ha gynnsammare förutsättningar i Norden på grund av klimatförändringarnas värme, är nog lite för hoppfull. För vi kommer troligtvis få ett varmare, men också ett bångstyrigare, klimat.  

Eftersom våra poler värms upp snabbare än området kring ekvatorn minskar temperaturskillnaden mellan jordens extremer. Det är lite som att slaka på en lina. Och ju slakare en lina är desto mer kan den svänga och desto svårare är det att balansera på den.  

Hur påverkar detta odling? Det är ju oerhört mycket som påverkar vad och hur saker odlas, men en enkel bild är den, i lantbrukskretsar, berömda ”växtnäringsbaljan”.   

I korthet går den ut på att skörden kommer att begränsas av något. Det kan vara tillgången på vatten, kväve eller fosfor, mängden ljus eller temperaturen, skadegörare eller något annat. Som alla förstår är det här ytterst förenklat eftersom alla dessa faktorer samverkar. Torka ökar till exempel risken för bladlusangrepp, och fuktigt väder risken för bladmögel. 

Poängen är att våra växter vill ha lagom och att bonden på olika sätt  försöker skapa detta. Eftersom det nog skulle vara omöjligt att vara odlare utan att vara optimist brukar våra bönder räkna med att det ska bli ett bra år. Är det kvävet som begränsar tillväxten av den gröda man valt på det här fältet så lägger man på för att få upp den ”laggen” i höjd med de andra. Om det sedan visar sig att vädret inte vill spela med, så att det är för torrt när det ska gro, för mulet när det ska växa eller för blött när det ska skördas, går vi inte bara miste om en stor del av skörden utan också om det som satsas, som i värsta fall kan skada omgivningen.  

Vädret har ju alltid varierat och våra växter, liksom hela våra samhällen, har vant sig vid den vanliga variationen, det vill säga den vi haft sedan den senaste istiden. Klimatet har ju som bekant inte varit konstant. Några kuriosa exempel:  

  • Vulkanen Krakatoas utbrott 1883 lär ha sänkt den globala medeltemperaturen med över en grad och gett upphov till målningen Skriet där den dramatiskt röda himlen i målningen tio år senare var en effekt av utbrottet.  
  • Vulkanen Tamboras utbrott 1815 lär ha satt igång uppfinningen av cykeln genom den missväxt som ledde till hästbrist eftersom brist på foder och mat gjorde att man åt upp hästarna. Detta fick den tyske uppfinnaren Karl von Drais att hitta på en hästersättning för persontransport som han kallade Laufmaschine. Den blev förlagan till dagens cyklar.  
  • 1600-talets lilla istid släppte inte bara Karl X Gustaf över isen utan lär också ha kostat en tredjedel av Finlands befolkning, och runt två miljoner fransmän, livet på grund av missväxt. 

Poängen är att svängningar utanför det ”normala” har stora konsekvenser. Vad den pågående klimatförändringen hotar med är betydligt kraftigare svängningar kring en ganska snabbt ökande temperaturtrend. Att oftare drabbas av kraftigare extremväder gör att förutsättningarna för fotosyntesen oftare kommer att ligga längre från det optimala.   

Man måste man nog också se Sveriges bönders förhållningssätt till den ökande osäkerheten på olika sätt. Studien Sveriges förändrade lantbruk  ger en väldigt intressant bild av de resonemang som förts och förs i bondeled.  

Min tolkning är att det är få som i dagens näringsklimat skulle orka möta den ökande klimatosäkerheten med ökade satsningar. Samtidigt måste man ha helt klart för sig att Skandinavien hör till de delar av världen som ser ut att drabbas minst av klimatförändringen. Den här självförsörjningen som det pratats om i Coronans spår, riskerar att ganska snart rätta till sig själv för att ännu snabbare övergå i omvärldsförsörjning. Detta blir ännu tydligare när man tar in att vi inte bara behöver producera mat till en betydligt större befolkning utan också vänja av världens jordbruk och samhällen från fossilernas snabba och billiga kickar. För att inte ytterligare minska utrymmet för framtiden fotosyntes.  

Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att vi måste försöka få betydligt fler att våga satsa mycket mer på Sveriges gröna näringar om vi ska ha en chans att uppfylla hållbarhetsmålens dröm om en ”future we want”.  

Jens Berggren, Hållbarhetsexpert, LRF  

Hur väl förberedda är svenskt lantbruk för klimatanpassning?

Det här med klimatanpassning är ju inte en tävling där det handlar om att besegra någon annan. Samtidigt är det ju lite skönt att hamna högt upp i en global ranking. När universitetet i Notre Dame sammanställer 74 variabler för att sedan få fram hur sårbara för och förbereda på klimatförändringens effekter 192 av världens länder är det både trevlig och hemsk läsning.  

Trevlig för att Sverige hamnar på femte plats med bara våra nordiska grannar och Nya Zeeland ovanför oss. Hemsk därför att den är en så klockren illustration av att ”åt dem som har skall varda givet”.  Så gott som genomgående är världens rika länder mindre sårbara för och bättre förberedda på klimatförändringen.   

Sverige står sig oerhört bra i jämförelsen på nästan alla punkter. Som mellanmjölkens förlovade lagom-rike har vi inga suveräna toppar utan stiger mot täten på jämn och konstant leverans.   

Utom på en punkt.   

Vi bedöms vara dåliga på matområdet och mer specifikt usla vad gäller ”jordbrukskapacitet”. I fråga om hur förberedda Sveriges bönder i allmänhet är, enligt detta index, hamnar vi på en nivå som vi delar med Nepal, Myanmar och Botswana. Detta är ju inte länder som vi är vana att jämföra oss med.  

I snitt är vi det sjunde minst sårbara landet i världen, men i fråga om jordbrukets anpassningsförmåga hamnar vi runt 100:e plats. Detta måste så klart undersökas noggrannare. Inte kan det väl stämma att vi i genomsnitt har lika liten förmåga och utrymme att anpassa oss som bönderna i Irrawaddys bördiga men blöta dalgång och delta, eller som boskapsskötarna på den sydafrikanska högplatån i gränslandet till Kalahari?  

Indikatorn jordbrukskapacitet och anpassningsförmåga bygger på data från FAO och Världsbanken och anses mäta ett lands förmåga att ta till sig och använda lantbruksteknik. Parametrar som studeras är hur mycket handelsgödsel och växtskyddsmedel som används per hektar, hur välutbyggt bevattningssystemet är samt hur stor traktoranvändningen är.   

Och här någonstans tror jag vi hittar svaret till Sveriges placering. I stora delar av världen handlar jordbrukets utrymme till anpassning om hur väl de har tagit till sig av de verktyg som den så kallade Gröna Revolutionen erbjöd.  

Så vad är den gröna revolutionen? Det är den utveckling som startade på 60-talet med nya effektiva jordbruksmetoder som ofta handlade om högavkastande utsäden, kunskap om bevattning samt spridandet av förädlad utsäde av bland annat mineralgödsel och växtskyddsmedel. Sådant som vi inom svenskt jordbruk försöker använda så resurseffektivt som möjligt.  

Det kan låta konstigt i dagens svenska debatt, men den gröna revolutionen anses ha räddat någon miljard människor från att dö i svält och bidragit till rejält minskad klimatpåverkan genom att minska trycket på att omvandla skogar till jordbruksmark.  

I Sverige, som på många områden leder arbetet mot ett ”post-gröna revolutionen-jordbruk”, är inte dessa parametrar lika relevanta.  

Genom att ersätta kvantitetgödning eller växtskydd med kunskap och kvalitet i användningen kan bonden i Sverige behålla effekten där den behövs utan att slösa bort resurser till ingen nytta eller till och med skada. Självklart har vi i Sverige haft god nytta av det ekologiska jordbrukets ansträngningar att klara sig utan insatsmedel. Vi har även ett klimat som låtit oss slippa undan investeringar i bevattningsteknik och som hjälpt oss hålla undan de värsta växtskadegörarna och djursjukdomarna. Detta förminskar dock inte alls de resultat som det svenska lantbruket levererar i att producera mer med mindre.  

Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att påstå att Sveriges bönder genom sin resurseffektivitet skapar ett ännu större utrymme för anpassning. Genom att inte göra det lätta utan det rätta, som när man bestämde sig för att hålla igen på antibiotika i mitten av 1980-talet, har man lärt sig att klara sig okej med små och precisa insatser i normala fall vilket gör att de kan ta i när förutsättningarna så kräver.   

Tyvärr kommer nog förutsättningarna kräva rätt rejäla tag framöver. Det som oroar mig är att det svenska lantbruket under ganska lång tid kört med väldigt låga ekonomiska marginaler, rost och röta som det brukar kallas.Inte heller har svenskt lantbruk lyckats locka till sig nya förmågor i den takt det skulle behövas. Det är en massa erfarenhet och kunskap som riskerar att tappas bort när det inte finns utrymme för ett gradvis generationsskifte från aktiv brukare, via senior rådgivare till aktiv pensionär.  

För är det något vi kommer att behöva framöver så är det kunnigt folk i de gröna näringarna. Särskilt om vi, som vi lär behöva göra, ska visa omvärlden att plats 100 bara var ett utslag av att vi egentligen spelar i en helt annan liga!  

Jens Berggren, Hållbarhetsexpert, LRF  

Vilka skriver på den här bloggen?

Välkommen till LRF:s hållbarhetsblogg! Den som framförallt kommer att skriva här är Jens Berggren, hållbarhetsexperter på Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). Jag är inte jättegammal i min roll på LRF, men har lång erfarenhet av frågorna och fascineras av hur långt fram Sveriges bönder ligger när det gäller hållbara lösningar. 

Och, Jens Berggren, vem är du?  

Miljömupp, agronom och världsförbättrare. Annars en rätt så mellanmjölkig medelålders man med mani på allitterationer, som bott utomlands men flyttat hem för här fanns de bästa förutsättningarna för att göra skillnad.  

Vad händer på ditt jobb 

Som hållbarhetsexpert handlar det om att hålla balansen mellan alla ödesfrågor. Jag försöker få dem som inte dagligen jobbar med fotosyntesen att fatta hur den funkar i praktiken i dagens och morgondagens samhälle, och kan kanske hitta ett och annat som andra sektorer kan lära oss. 

Vad var det som drog i de gröna näringarna?  

Att de, även om de är nästan hela vår historia, kommer att vara en ännu viktigare del av vår framtid! 

Hållbarhet, vad är det?  

Ett otroligt rörligt mål statt i ständig förändring. Lite som ett naturligt urval för mänskliga aktiviteter; de som är bäst anpassade eller på att anpassa sig får möjlighet att hålla på längst.  

Har du någon oanad talang?  

Jag är oanat talanglös, men med hårt slit kan man ta sig fram ändå! Efter ett år som utbytesstudent i norra Argentina i slutet av 1980-talet pratar jag en oanat bred landsbygdsspanska.