Följer utvecklingen med spänning…

Författare: Peter Borring

Om några dagar ska jag moderera ett webbinarium som handlar om elektrifiering av lantbrukets fordon. Det ska bli spännande, på flera sätt.

För oss som är teknikintresserade i lantbruket är utställningen Agritechnica i Hannover ett givet besöksmål. Vartannat år – om inte corona sätter stopp – samlas 450 000 besökare och utställare från alla världsdelar under några dagar. Jag har varit där nästan varje gång sedan 2007. Det är en bra mätare om man vill spana bortom hörnet på vilken teknik som är på G.

Redan 2007 hade någon eller några av de stora traktortillverkarna någon konceptmaskin som drevs av el eller biogas, men fortfarande är det mycket trögt praktiskt lantbruk att kunna införskaffa serietillverkade elmaskiner för fältarbete. För inomgårdshantering finns det lite mera att välja på.

Varför är det så? Ja orsakerna är många, men den viktigaste är nog kanske att stora jordbruksmaskiner kräver stora energimängder och hittills har batteritekniken varit dyr och tung, vilket gör att det fysiskt fortfarande begränsar räckvidd och körtid. Någon sade att ett batteri som ska räcka ett antal timmar för en traktor i fältarbete, väger ett antal ton och då är ju oftast traktor redan från början inte så lätt. Även om det försvinner en del vikt från en omfattande dieselmotor och transmission i el elmaskin, så är det ändå inte önskvärt med den ökade vikten. Det andra är som sagt batterikapaciteten, dvs arbetstiden är för begränsad fortfarande.

Slutsatsen blir lätt att än så länge är flytande bränslen de effektivaste energibärarna till de energimängder vi måste ha med oss för att köra en traktor en dag ute i fält. Annars kan man tycka att biogasen borde slagit in mera. På gårdar med djurproduktion har vi ju redan en bra råvara i form av gödseln och i Tyskland finns ju biogas på många gårdar, där man just producerar el. Det borde inte vara så svårt att bygga ut de anläggningarna till att uppgradera gasen till fordonsgas och driva sina traktorer på. Men även här kommer teknik och politik in. Tyskland har via enorma subventioner i programmet ”energiewende” som bygger på att man ska fasa ut sin kärnkraft, i stället få fram så mycket förnybar el som möjligt från sol. Vind och biogas. Vilket medfört att det finns ringa intresse att uppgradera biogasen till fordonsgas när det är nog så lönsamt att producera el på gården och elda upp värmen ”till kråkorna”… Även vad gäller räckvidd har biogasen sin tydliga begränsning för tunga dragare.

Just därför tror jag att de lägst hängande frukterna vad gäller elektrifiering i lantbruket är elektrifiering av fordon för ”inomgårdsbruk”, dvs lastmaskiner, fullfoderblandare mm som hanterar foder, strömedel, röjer snö osv hemma runt gården. Fordon som oftast rör sig hemma på gården eller nära brukningscentrum som kan tankas på lunchen.

På seminariet har vi med några leverantörer av sådana minilastare och även om vi inte kommer behandla det, så noterar jag att ett stort traktorfabrikat numera kan erbjuda en serietillverkad biogastraktor på den svenska marknaden.

Så helt stilla har det inte stått i alla fall…

Taxonomins första akt

Författare: Jens Berggren

Scen 1: Hur kan man missa att det nya är ju inte längre svart utan klargrönt, förnybart och fossilfritt!

En klimattaxonomi värd namnet skulle ju hjälpa, inte stjälpa finansiering av förnybara, gröna verksamheter. Det är ett grundläggande tankefel i taxonomin och i mycket annat av samhällsdebatten att man inte riktigt förstår att skilja på förvaltande av förnybara resurser och förbrukning av ändliga. Denna bristande förståelse kopplat med snäva perspektiv leder tyvärr till att man silar mygg och sväljer kameler. Taxonomin ställer detaljerade krav på hur lite fossil koldioxid olika delar av tillverkningen av järn, stål, aluminium, cement, plaster, natriumkarbonat, kimrök/carbon black, klor, ammoniak, salpetersyra och andra ”organiska baskemikalier” får släppa ut. Budskapet i dessa klimatkriterier är alltså att det är okej att, i några fall under en övergångsperiod, fortsätta att öka mängden kol i atmosfären. Samtidigt ställer man långtgående och väldigt knepiga krav på skogsbruk. Om jag förstår skrivningarna rätt måste en skogsbrukare i förväg för sin finansiär bevisa det kontrafaktiska, att hennes aktiviteter kommer ge mindre utsläpp under de kommande 30 åren än vad som skulle varit fallet om hon hade gjort som ”vanligt” (i taxonomin används begreppet ”business-as-usual”). Detta låter sig inte göras i en värld med hyffsat stabilt klimat och når en ny nivå av omöjlighet i detta klimatförändringens tidevarv (vilket RPD-scenario ska man använda för beräkningen?). En annan, rätt dålig men ändå, illustration av snedtänket i taxonomin är den mängd trycksvärta man ägnar de olika aktiviteterna. På sju ord får man fram att vind- och vågkraft alltid är bra för klimatet. För batterier, som ju ändå har en del knepigheter genom att de består av ändliga material som kan kräva en hel del bearbetning innan och efter de används, tar sig taxonomin fem rader. För byggnadsmaterialet cement, som ju alla vet rätt mycket på sitt klimatsamvete då det krävs en massa värme (oftast av fossilt ursprung) för att pressa ut koldioxid ur kalkstenen för att få cement, tycker sig taxonomin behöva tio rader för att sätta tonen. Jämför detta med texten som berör skogsbruk. Uppdelat över fyra olika delavsnitt använder taxonomin trettio trassliga sidor för att beskriva vad som krävs för att den verksamhet som använder solljus för att binda luftens koldioxid till bland annat beboeliga kollager (a.k.a. trähus). Utöver detta används ca femton sidor för att beskriva kraven som skall vara uppfyllda för att det ska anses klimatsmart att använda biomassa för energiändamål. Något som ju, nota bene, inte ökar mängden koldioxid i biosfären så som fossilerna gör.

Scen 2: När det bästa blir det godas fiende/Döden i diket

Man gör också det bästa till det godas fiende genom att ställa enormt komplicerade och höga krav t.ex. för att återställa våtmarker. Något vi vet att väldigt många av våra medlemmar gör, majoriteten faktiskt helt utan ersättning eller uppmuntran från samhället. Istället för att bejaka dessa frivilliga insatser i det allmännas tjänst och bidra med stöd och råd talar man på krångligt sätt om att det måste vara perfekt för att få kallas hållbart och hotar med att om man misslyckas får man se till att kompensera för det i andra delar av sin verksamhet. Ett mer effektivt sätt att slå ihjäl en önskan att bidra med det man kan får man leta efter!

Scen 3: Fel verktyg för uppgiften

Istället för att bejaka en övergång från fossila bränslen mot förnybar bioenergi ställer man väldigt detaljerade krav kring vilka grödor eller träd som anses avsedda för vad via en avlägsen reglering av finansmarknaden. EU tittar inte på hur det faktiskt fungerar inom jord- och skogsbruk och försöker justera där det eventuellt finns brister (om grödor som först hade kunnat bli nyttig mat används till etanol, obs inte den som går till mänskligt rus men också rys i form av våld och misshandel). Utan här via taxonomin talar man om att banken måste hålla koll på vad ett syfte med en gröda kan ha tänkts vara för att kunna veta om det är taxonomikompatibelt att använda den för energi- eller materialändamål. Det blir lite som att låta en hållbarhetsexpert försöka utföra hjärnkirurgi från flera meters håll med hjälp av en slägga; hål i huvudet!

Scen 4: Att sumpa världens chans!

Tittar man på klimatmodellerna så ser man att svenskt jord- och skogsbruk faktiskt både bildligt och rent bokstavligt är världens chans – då kan inte en taxonomi komma och trassla till det

Ridå!

Vad gör Sverige till ett föregångsland i klimatarbetet?

Gästförfattare: Gunnar Lindén

Jag har en övertygelse om att skogen gör störst klimatnytta när den brukas och när skogsprodukter ersätter produkter och bränslen som i stor utsträckning påverkar klimatet. Det står helt klart att de produkter som tas från skogen tagit upp lika mycket koldioxid som frigörs när de bryts ner eller förbränns. Detta utan att skogens kolförråd minskar. Ändå finns en opinion som menar att skogen gör mest klimatnytta när den lämnas orörd.

Allt som växer i skogen kommer förr eller senare brytas ner eller förbrännas. Det innebär koldioxidutsläpp. Utsläppen kan ske antingen i skogen eller från skogsprodukter som tagits ut från skogen. För skogens nettoutsläpp spelar det därför på lång sikt ingen roll om produkterna tas ut ur skogen eller inte. Däremot har det betydelse om vi använder fossila produkter som skogsråvaran kan ersätta. Markens kolförråd ökar visserligen hela tiden, men tillväxten i markens kollager är bara ca en promille av tillväxten i träden. Det avgörande är därför hur träden används och hur fort träden växer.

De som hävdar att obrukad skog binder lika mycket kol som brukad skog har inte förstått utvecklingen för svenska skogar det senaste seklet. Kolförrådet ovan mark har fördubblats under denna period samtidigt som markens kollager sannolikt också ökat. Och ändå har merparten av skogarna slutavverkats minst en gång under perioden.

Samma skogsbrukskritiker som hävdar att de planterade skogarna blivit för täta för den biologiska mångfalden hävdar att naturskogar binder lika mycket kol som de som brukas. Någonstans stämmer det inte.

Skälet till att skogsägare planterat och vårdat sina skogar så att de blivit virkesrika och växtliga, är att man sett det som en investering. Hade man inte räknat med att kommande generationer en gång skulle få avverka skogen hade man aldrig gjort investeringen.

Det borde egentligen vara uppenbart att skog binder mest koldioxid när den brukas. Då blir kritikernas kvarstående klimatargument för att lämna skogarna orörda, att det är fel att räkna med substitution. Det finns ett synsätt där det helt enkelt inte är OK att konsumtion ersätts med annan konsumtion. Att koldioxid är koldioxid oavsett om den kommer från olja eller trä. Att mycket av träet blir toapapper, bindor och andra kortlivade produkter där det inte finns något oljebaserat alternativ.

Men substitutionen är relevant. Ungefär 80 % av vår skogsråvara går på export. Vi har en växande världsbefolkning med en ökande välfärd. Det är därför inte mycket som talar för att världens konsumtion kommer att minska. Kommer man inte använda skogsprodukter kommer man i de flesta fall använda något som är sämre för klimatet.

Frågan är hur Sverige bäst kan bidra till att begränsa de globala klimatförändringarna? Sverige är ett litet land med koldioxidutsläpp som ligger under världsgenomsnittet. Alla insatser är förstås viktiga, men det får begränsad effekt globalt om vi minskar våra utsläpp. Ändå kan Sverige ha en viktig roll i klimatarbetet –som ett föregångsland. Men vill vi att andra länder ska följa våra exempel måste vi visa att det är attraktivt. Minskningen av utsläppen måste ske med en bibehållen välfärd och en god ekonomi. Innebär våra åtgärder att Sverige halkar efter i välfärdsligan kommer man inte se oss som föregångsland. Kan vi inte behålla en stark ekonomi kommer vi inte ha råd med de satsningar på forskning, utveckling och innovation som behövs för att ligga kvar i toppen.

För att människor runt om i världen ska acceptera klimatbegränsande åtgärder tror jag framförallt att det måste finnas alternativ till det som belastar klimatet. För de flesta människorna i världen är inte minskad konsumtion något som väcker lusten till ett klimatsmart liv. Det är här substitutionen blir så viktig. Ska vi få fler i andra länder att engagera sig för klimatet är det knappast heller framgångsrikt med budskapet att vi ska sluta använda toapapper och bindor. Vi måste visa att man kan leva ganska gott med liten klimatpåverkan. Skogens kanske viktigaste betydelse för klimatet är kanske just att visa att detta är möjligt.

I Sverige kan vi utan större uppoffringar minska delar av vår konsumtion. Vi kan flyga mindre och oftare ta cykeln till jobbet. Det är angelägna åtgärder. Men det är knappast där vi kommer ses som ett föregångsland. Föregångsland blir vi när klimatarbetet kan ske utan försämrad välfärd – eller ännu bättre – med stärkt välfärd. Och när vi kan visa att det finns klimatsmarta alternativ. Då är skogen vår största tillgång.

Känner mig blåst

Författare: Peter Borring

Vinterns förhållandevis kalla väder har skapat mycket debatt och diskussion. Har vi elbrist eller överskott? Importerar vi ”skitig” kolkraft? Många ”sanningar gracerar” men några saker kan vi slå fast. Trots det kalla vädret har vi haft överskott av el som vi exporterar den största delen av tiden. Men i så fall borde väl allt vara frid och fröjd? Nja riktigt så enkelt är det ju inte. Vi måste skilja på effekt och energi, kapacitet och last. Att vissa pappersindustrier stått stilla under den kallaste perioden beror inte på elbrist utan på att man tycker elkostnaden är för hög. Vilket i sig är något vi borde fundera över. När jag för 20 år sedan var på studiebesök i maskinfabriker nere i Tyskland noterade jag att fabrikerna under lunchrasten var helt nedsläckta. Allt för att spara el. Här i Sverige har vi först på senare år börjat sätta in rörelsestyrd belysning på kontor och i fabriker och åker man genom en storstad en sen natt är det förvånansvärt många kontor som flitens lampa fortfarande lyser på… eller så har någon glömt/struntat i att just släcka lyset. Vårt förhållandevis låga elpris har således varit en viktig konkurrensfördel för vår producerande sektor med industrin i främsta ledet, men även andra sektorer som jordbruk mm är beroende av priset på inköpt energi. Det verkar ibland som att vi inte värderar elen lika högt som andra länder just på grund av att priset är lågt.

Jag gillar inte kärnkraft. Tycker det är olustigt att satsa framåt på en teknik där vi fortfarande efter snart 70 år inte beslutat fullt ut hur vi ska hantera avfallet, även om framtidens kärnkraft visar sig ge väsentligt mindre avfall. Jag gillar i grunden vindkraft. Vår tids väderkvarnar som ett mäktigt tecken och avtryck i horisontlinjen. Jag lever med några rätt stora verk 700 m från mitt hus (de är inte mina). Men jag har också i mina tidigare roller som förtroendevald i LRF sett hur vindkraften kan slita sönder en hel bygd genom tuffa konflikter och jag har den största respekt för att en upplevelse är subjektiv och kan inte avfärdas med empirisk forskning.

Om vi inte ska bygga ut vattenkraften, utan snarare riva ut den för att ”återställa” vattendrag som en del vill, ska avveckla kärnkraften för att fullfölja den omröstning som gjordes för 40 år sedan och vi samtidigt kommer öka elbehovet radikalt med elektrifiering av fordon, nya metoder för stålframställning och dessutom härbärgera serverhallar för hela världen – måste detta kompenseras med ny el in i systemet och flera och grövre ledningar att skicka runt elen med.

Bedömningarna man gör är att vi behöver ha ungefär 80 TWh el från landbaserad vindkraft runt 2040. Det ska jämföras med de runt 20 TWh vindkraften levererar idag. Jag undrar i mitt stilla sinne var dessa verk ska placeras. Norrland är lätt att tänka med ett Stockholmsperspektiv och således pekas också Norrlandslänen och Värmland ut att få ta en högre andel ny vindkraft. Men det är ju i södra Sverige som vi idag huvudsakligen använder den kärnkraftsel som vi ska fasa ut som idag stadigt levererar ca 30% av vårt energibehov. Det är en myt att vindkraften står still när det är som kallast, men den levererar generellt mindre. Akilleshälen är alltså motreglerkraft som i allt högre grad – när vi fasar ut förutsägbar kärnkraft och vattenkraften är ”färdigbyggd” – utgörs av inköpt el på vår gemensamma Nordiska elmarknad. I den mån det är Norsk vattenkraft kan det väl vara ok, men om det är indirekt importerad kol och naturgas från Danmark och Baltländerna är det värre tycker jag, vid sidan av att vi också har ett genomsnittligt högre elpris.

Att elpriserna är höga är inte enbart en förändring i energimixens ”fel”. Det beror till kanske än större del i att vi sitter ihop på den Nordiska avreglerade elmarknaden som låter den senast producerade KWh sätta priset.  Det gör att när det blåser och över en klarblå himmel så att sol- och vindkraftverken producerar som allra mest blir också priset som lägst. Vissa tider har det t o m varit negativt elpris.

Så dagens och morgondagens konflikter kring ny vindkraft kommer att se annorlunda ut. Förr var det främst markägare, inte sällan LRFs medlemmar, som satsade på vindkraft. Nu för tiden, när satsningarna är allt större hamnar ofta LRFs medlemmar och andra närboende på samma motståndssida då de får leva med de negativa effekterna. Men det finns också en icke obetydande NIMBY effekt runt vindkraften. Många som gillar vindkraft och är emot kärnkraft och inte heller vill bygga ut vattenkraften kan ändå inte tänka sig någon vindkraft vid just sin sommarstuga eller favoritbadvik…

Just detta var den kommande vindkraften ska etableras i kombination med skaleffekterna av att vi satsar på mera intermittent energi utan att ha tänkt färdigt på hur vi löser motreglerkraften samt att vi parkerar elpriset på en högre nivå, bekymrar mig. Milt sagt.

Vem är Peter? 

Ja, den existentiella frågan som säkert vi alla ställt oss under tonåren, kanske vi borde ställa oss lite oftare även längre upp i åldern. Även om svaret förmodligen och förhoppningsvis kommer lite tryggare och snabbare upp i åren, så är det faktiskt inte så dumt att ställa sig frågan då och då. Det bästa med ökat ålder är att man allt mera lär sig gilla svaret dessutom… 

I mitt fall är svaret på frågan en om några månader 45 årig lantbrukare på Östgötaslätten, på Södra Karleby Frälsegård. Jag är pappa till två tjejer på knappt 4 resp 6,5 år och sambo med Susanne. Som många andra i lantbruket är jag lyckligt lottad att få ha mina pensionerade föräldrar på lagom gångavstånd rimligt pigga och friska, till hjälp i såväl handbegripligt som mentalt bollplank i vardagen. På samma sätt som mina svärföräldrar finns till hands på deras gård som jag brukar några mil bort. En ynnest, tydligt inte minst i covidtider, när de flesta barnbarn inte fått krama sina mor/far föräldrar, har vi kunnat umgås hela året under lite mera kontrollerade former….  

Jag har varit ordförande för LRF i Östergötland under 11 år, men är numera vanlig bonde med några mindre förtroendeuppdrag, bla i Landshypotek ek förening som äger en bank med samma namn, Jag undervisar sedan 18 år på Vreta Utbildningscenter, numera endast i en grundutbildning inom jordbruk på distans för vuxna.  

Jag brukar ett antal mindre gårdar i två företag, som brukar ekologiskt respektive konventionell växtodling i tre kommuner med helt olika förutsättningar. Totalt brukar jag ca 200 hektar åker vilket alltid fått mig att förhålla mig filosofiskt till vad som är stort och smått. Mina maskiner och sätt att bruka är nog som vilket rationellt ”storjordbruk” som helst men min areal är för motsvarande företagsinriktning i lantbruket knappt ens medelstor. Vad är egentligen småskaligt och vad är sk industrijordbruk? Begrepp som vi ofta använder i hållbarhetsdebatten, utan att reflektera djupare vad vi menar. För mig sitter det inte i hur många hektar jag brukar eller hur många kor jag har, utan kanske mera vem jag säljer till och hur min vara når konsumenten.  

Det är spännande både att få jobba med två helt olika produktionssätt och när jag ställde om delar av marken till ekologiskt var det inte av drivet att det är ett bättre sätt att bruka marken utan att det var en av få sätt jag kunde höja värdet på det jag producerar utan att investera i dyra krävande specialgrödor. Den yttersta drivkraften var och är att kunna ta ut en acceptabel lön och försörjning på den gården jag driver. Omställningen hjälpte mig i den riktningen. Just nu är tyvärr den ekologiska odlingen en ekonomisk belastning pga av bla vikande efterfrågan på ekologiska mejeriprodukter som är en av flera dragmotorer i ekoproduktionen, men även i jordbruket i stort genom användning av foder som jag som växtodlare producerar.  

Vilket tar mig in på hållbarhet. I regel när hållbarhetsbegreppet kommer på tal i de flesta sammanhang så blir det stor orientering kring den miljömässiga eller möjligen ibland sociala hållbarheten, För mig har det blivit tydligt att i nästan vilket perspektiv man än tittar så är svensk matproduktion mest hållbar i världen och ändå har den minskat i andel av svenskarnas mat. Det är för mig ett tecken på att den ekonomiska hållbarheten inte varit tillräckligt prioriterad och att det finns så mycket vi kan göra för att få fram mer av den mest hållbara maten.  

Med lönsam hållbarhet som drivkraft tycker jag därför det i min roll som LRFs hållbarhetsambassadör, ska bli väldigt spännande att tillsammans med några kollegor få prova LRFs hållbarhetsblogg!  

Peter Borring 

Vem är Emilia?

Emilia Astrenius Widerström heter jag, 31 år gammal boendes i Götene med en halv 4H-gård, galna barn och en förstående man i Västra Götaland.  

Hur jag blev engagerad i hållbarhetsfrågorna börjar nog sedan tonåren. Jag har jag alltid haft ett brinnande intresse för djur. Som barn hade jag drömmar om att bli delfinveterinär på Kolmården, blev vegetarian som tonåring och var det ett tag fram i vuxenlivet. När jag skulle välja gymnasium var därför siktet inställt till veterinär, så då valde jag en naturbrukslinje med inriktning Djurvård. Det första året fick vi prova det mesta skolan hade att erbjuda och i och med det, fick jag vara i ladugården med mjölkkorna för första gången. Ska man säga att det blev kärlek vid första ögonkastet när jag mötte en stor svart ko vid namn 228 Johanna? Efter den dagen bytte jag linje till jordbruk. Jag ville ju bli mjölkbonde! Det blev ett chockartat samtal hem till föräldrar, men dom vande sig med tiden. 

Efter gymnasietiden fick jag jobb som avbytare, en person som jobbar som extrapersonal för jordbruket för inhyrning, många använde det som chansen att få nån ledig dag i månaden från arbetet på gården. Året var då 2008. Jag hade en krets med mjölkbönder som jag åkte runt till. Där någonstans kom de första kriserna på länge för mjölkproducenterna, många gårdar lades ned på grund av ekonomiska aspekter. Jag såg hur livsverk kraschade, ett efter ett. Där blev min frustration stor på hur maktlös jag kände mig. Jag ville göra något. 

Mitt engagemang i LRF Ungdomen lokalt började 2013. Chansen att träffa likasinnade ungdomar med intresse för jord och skogsbruk gjorde att jag blev peppad att verkligen ta tag i världens orättvisor så som jag såg det. Varför var det så få unga som såg möjligheterna? Varför var vi inte viktiga för samhället? Varför sågs vi ned på?   

Efter några år blev jag ordförande för LRF Ungdomen på riksnivå. Det var där jag förstod alltmer komplexiteten, sambandet mellan lokalt och EU-politik. Den urbana synen på bonden. Och att landsbygdens roll för klimatomställningen, som jag ser det, inte alls tas på allvar. 2019-2020 gick jag utbildningen “Höj Rösten”- politikerskola och fick se hur min världsbild av människors utmaningar och samhällsfrågor blev än mer bredare. Hur i hela friden ska vi sy ihop det här? Med nyanser blev svaret. Och att våga fråga och förstå. 

Hållbarhetsfrågorna är väldigt starkt rotade i mig idag som person. Även fast vi står inför globala konsekvenser om vi inte skärper oss rent ut sagt, så kan vi inte tänka globala svartvita lösningar. Mycket utav tänket från min sida är att utgå från platsen där vi är och in i olika målkonflikter därefter. Hållbarhet för mig är när vi förstår den helheten och jobbar på att alla delar som ger inverkan till, spelar roll oavsett om det är sociala, ekonomiska eller miljömässiga utmaningar. Och den kan skilja sig åt om du åker en kommun bort. 

Hur gick det med att bli bonde då? Just nu är vi mitt uppe i ett ägarskifte, där jag är på väg att bli delägare på den gården jag jobbat på med mjölkproduktion. Min kompanjon och jag driver ett mjölk och grisföretag, där vi också brukar ungefär 1100 ha växtodling. Fokus ligger på att bli mer självförsörjande av foder samt att bli en av Sveriges mest hållbara gårdar. Det är någonting som vi spånar på tillsammans med teamet vi jobbar ihop med.  

Hej och hjärtinnerligen välkommen!

Författare: Jens Berggren

Vi startar om den här bloggen efter ett tungt och tråkigt år. Jag har inte drabbats av personlighetsklyvning eller storhetsvansinne (även om det säkert varit nära många gånger i den sociala distanseringens tidevarv). Tvärt om har jag fått nya fantastiska bloggarkompisar som kommer att lyfta detta skrivande till nya höjder. Eller kanske snarare lägga den på det perfekta djup där idéer, tankar och grubblerier får kontakt med jorden, tillgång till vatten så att de kan börja spira nå upp i ljuset och (om de är av hyffsat såmaterial) leverera nytt syre, bränsle och byggnadsvirke till debatter som tappat ångan eller till broar mellan överpolariserade skyttegravar.

Emilia och Peter får presentera sig själva, men redan innan jag läst deras presentationer vet jag att de (som förövrigt så gott som alla i Sveriges gröna näringar) kommer att vara alldeles för blygsamma! Båda två har de en fantastiskt förmåga att göra verklighet och praktik av komplicerade koncept och ställer krav på svamligt högtravande teoretiker som jag att förhålla sig till här och nu.

Det känns efter alla de digitala möten jag haft i olika konstellationer kring olika frågor detta senaste år att det är just detta som behövs i hållbarhetsdiskussionerna. Praktik och verklighetsförankring! För precis som att den mest briljanta klimattanken snarast gör skada ända tills den börjats genomföras på hyfsat bred front kommer vi aldrig få ordning på färden framåt förrän vår trehjuling av miljö, ekonomi och sociala frågor sitter ihop rätt. Det är detta våra texter kommer att handla, när, var och hur ska miljöhjulet styra medan ekonomin och de sociala driver? Hur bör de miljömässiga publika nyttorna få stöd av ekonomiska styrmedel för att få våra privata val att hamna rimligt rätt? Vad händer med väghållning och styrförmåga när det sociala börjar slira?

Nu kör vi!

EU måste förstå de gröna näringarna

Ibland har EU och säkert många andra otur när de tänker. Öppningsparagrafen i EU:s text om jord- och skogsbrukets koppling till klimatarbetet lyder:

” In relation to climate change, forestry and agriculture are about removals, emissions and storage.”   

Detta måste vara bland det mest oupplysta som skrivits. Att reducera de gröna näringarnas klimattjänster, och otjänster, till inbindnig, utsläpp och lagring är lika slappt som att säga att fördelen med EU är att det skapar massa arbetstillfällen för byråkrater.   

Jag tror att en orsak kan vara att de flesta tar de gröna näringarnas bidrag av publika och privata nyttigheter helt för givna.

En annan orsak är nog även det system för klimaträkenskaper som införts. I detta system, där utsläpp av olika klimatgaser märks med de sektorer de anses komma ifrån, syns inte det biologiska kolet för det gör ju ingen skada. Atmosfärisk koldioxid som binds in av solens ljus till gräs och grödor som blir till macka och mjölk för att andas ut som koldioxid igen påverkar ju inte klimatet. När detta system sattes upp var ju det allt överskuggande bekymret fossilerna. För att förenkla måste man ha tänkt att det är bäst att lämna de gröna näringarna utanför.   

Detta gör dock att de gröna näringarnas bidrag inte heller räknas. När städernas bussar brummar runt på bondens biogas beröms bussbolaget för att det inte kör på fossil diesel. Det är ju såklart alldeles utmärkt, men någon tacksam tanke kunde väl också pysa bak till primärproducenten som vårdat växterna så att de byggt om koldioxid till komplexa kolväten och på så sätt lagrat såväl solens kraft som luftens kol.   

Men det riktigt stora bidraget kommer ju när vi tillfredsställer mänskliga behov på håll- och förnybara sätt.   

Idag görs 60% av våra kläder av olja. Våra byggnader består av betong och järn som orsakat enorma klimatutsläpp, för att inte tala om slagghögar och annan miljöpåverkan, under processerna från kalkbrott och gruva till tak över våra huvuden.

Jämför det med trä från en helt vanligt välskött svensk skog. Den gör nytta som strövmarker och svampställen, bidrar till biologisk mångfald (inte minst genom alla de ytor, ca 1,2 miljoner hektar av den privata skogsmarken, som helt frivilligt sätts av för att bevara naturvärden, kulturmiljövärden, rekreation och friluftsliv) och binder kol i flera led. Kolet blir barr och rötter i de träd som blir byggnadsvirke likväl som i de träd som blir annat, liksom i de 2,7 nya träd som planteras för varje som huggs ned.  

Det kan säkert göras mer, och de gröna näringarna kan producera mer. Oavsett vad det kan bero på, hemmabildhet eller komplicerade bokföringssystem, måste Sverige så väl som EU börja se och lyfta fram alla de värden som de gröna näringarna erbjuder. 

EU måste sluta skriva ”decarbonize” som att allt kol är lika illa. För om vi ska lyckas ta oss till ett hållbart välfärdssamhälle behöver vi mer biologiskt kol för att bli av med det fossila! Får vi bort fossilerna och igång resurseffektivt återbruk och återvinning av de biomaterial som då skyddar, värmer, föder och underhåller oss är jag rätt säker på att EU får ordning på ” removals, emissions and storage” på köpet. 

En berättelse om is och eld

De senaste veckorna har gett två klimatnyheter som jag har svårt att hantera. Enligt en grupp forskare vid Ohio State University kommer Grönlands glaciärer att fortsätta smälta – även om vi på något mirakulöst sätt skulle lyckas stoppa uppvärmningen nu och veva tillbaka klimatet till ett tillstånd som rådde för 20 – 30 år sedan. Det sker så klart inte på ett ögonblick, men skulle Grönlandsisarna smälta helt höjer det havsvattennivån med sju meter! ”Redan” vid 1,8 meters havsnivåhöjning ligger stora delar av Kristianstad under vatten vid normalvattenstånd. Lägg till detta en ökande förekomst av och intensitet i extremväder så borde priserna på skånska strandtomter snart börja sjunka.  


Min egen reaktion på detta är tyvärr den jag många gånger anklagat andra för: förnekelse. ”Det kan ju bara inte stämma!”  

Den andra svårhanterliga nyheten handlar om eldarna som rasar i Arktis och i Kalifornien. I år satte de igång tidigare och kraftigare än någonsin. Söndagen 6 september rapporterades den hittills högsta uppmätta temperaturen i Los Angeles, 49,4 grader C. Den 20 juni var det 38 grader C i staden Verchojansk som tillsammans med byn Ojmjakon anses vara de kallaste bebodda platserna på planeten med köldrekord på -69,8.  

Enligt EUs Copernicus Atmosphere Monitoring Service har de arktiska skogsbränderna orsakat de största utsläppen av koldioxid någonsin, med runt 244 miljoner ton (vilket kan jämföras med det tidigare rekordet från i fjol på 182 Mton). Detta är runt fem gånger så mycket som släpps ut från Sveriges årliga fossilanvändning. 

Än värre är att koldioxidutsläppen bara är en del av skadan dessa bränder ställer till med. Skogsbränder, för all deras fasansfulla kraft, ger inte någon fullständig förbränning utan släpper ut en massa kolmonoxid, sot, kväveoxider, metan och annat elände som förvärrar den globala uppvärmningen. Genom att svärta stora ytor gör de också att mer av solens värme absorberas vid jordytan istället för att reflekteras bort. Om bränderna sprider sig till lager av torv i landskapet kan de ligga och pyra i månader eller kanske till och med år som så kallade ”zombie fires” som blossar upp i nya bränder när förutsättningarna tillåter. 

Detta är väl de största skillnaden gentemot fantasyserien om Järntronen; i de Sju Kungadömena är elden det bästa sättet att stoppa zombies medan vi här i verkligheten får hoppas på att en blöt höst och en kall ”winter is comming”. 

Av: Jens Berggren, hållbarhetsexpert LRF

Är ett varmare klimat bra för svenskt jordbruk?

De som inte kunde låta bli att snegla på SVT:s klimatprogram under Coronasommaren kanske såg hur de tidiga klimatskeptikerna försökte få gehör för att mer koldioxid i atmosfären är något bra som skulle öka växtlighet, växtsäsong och nattemperaturerna vintertid på nordliga breddgrader.  

Jag måste säga att de ohederligt och fult lyckades väldigt bra med att nå ut med sitt budskap. Det beror nog på att det var nyheter vi ville höra. Lite som att rödvin är bra för hjärtat.   

Att denna uppfattning fortfarande ekar omkring i Sverige känns inte så förvånande. Alla med något intresse för odling vet ju att växthus, eller bara en inglasad balkong, gör susen för grönskan. Och uppvärmningen kallas ju till och med för växthuseffekten! Tänk att bara få en stor huv, som en ostkupa, över hela Sverige som gosar upp temperaturen någon grad och som till på köpet till stor del består av koldioxid, denna fotosyntesens mirakelgas. Tyvärr är det inte så enkelt.   

Teoretiskt skulle vi kanske få längre växtsäsong och koldioxidgödsling gynnar onekligen växter. Men det är ytterst tveksamt om jordbrukare kan dra någon praktisk nytta av detta då osäkerheterna, särskilt för frost och torka, samtidigt ökar.   

För är det något man behöver göra som lantbrukare så är det att planera, och då gynnas man av förutsägbarheten i våra svenska årstider och växtzoner. Vad vi ser med klimatförändringarna är delvis ett varmare klimat, men framförallt att vädret beter sig på sätt som är svåra att förutse. Det kommer göra det svårare att producera mat, på alla breddgrader.   

Den som tror att vi kommer ha gynnsammare förutsättningar i Norden på grund av klimatförändringarnas värme, är nog lite för hoppfull. För vi kommer troligtvis få ett varmare, men också ett bångstyrigare, klimat.  

Eftersom våra poler värms upp snabbare än området kring ekvatorn minskar temperaturskillnaden mellan jordens extremer. Det är lite som att slaka på en lina. Och ju slakare en lina är desto mer kan den svänga och desto svårare är det att balansera på den.  

Hur påverkar detta odling? Det är ju oerhört mycket som påverkar vad och hur saker odlas, men en enkel bild är den, i lantbrukskretsar, berömda ”växtnäringsbaljan”.   

I korthet går den ut på att skörden kommer att begränsas av något. Det kan vara tillgången på vatten, kväve eller fosfor, mängden ljus eller temperaturen, skadegörare eller något annat. Som alla förstår är det här ytterst förenklat eftersom alla dessa faktorer samverkar. Torka ökar till exempel risken för bladlusangrepp, och fuktigt väder risken för bladmögel. 

Poängen är att våra växter vill ha lagom och att bonden på olika sätt  försöker skapa detta. Eftersom det nog skulle vara omöjligt att vara odlare utan att vara optimist brukar våra bönder räkna med att det ska bli ett bra år. Är det kvävet som begränsar tillväxten av den gröda man valt på det här fältet så lägger man på för att få upp den ”laggen” i höjd med de andra. Om det sedan visar sig att vädret inte vill spela med, så att det är för torrt när det ska gro, för mulet när det ska växa eller för blött när det ska skördas, går vi inte bara miste om en stor del av skörden utan också om det som satsas, som i värsta fall kan skada omgivningen.  

Vädret har ju alltid varierat och våra växter, liksom hela våra samhällen, har vant sig vid den vanliga variationen, det vill säga den vi haft sedan den senaste istiden. Klimatet har ju som bekant inte varit konstant. Några kuriosa exempel:  

  • Vulkanen Krakatoas utbrott 1883 lär ha sänkt den globala medeltemperaturen med över en grad och gett upphov till målningen Skriet där den dramatiskt röda himlen i målningen tio år senare var en effekt av utbrottet.  
  • Vulkanen Tamboras utbrott 1815 lär ha satt igång uppfinningen av cykeln genom den missväxt som ledde till hästbrist eftersom brist på foder och mat gjorde att man åt upp hästarna. Detta fick den tyske uppfinnaren Karl von Drais att hitta på en hästersättning för persontransport som han kallade Laufmaschine. Den blev förlagan till dagens cyklar.  
  • 1600-talets lilla istid släppte inte bara Karl X Gustaf över isen utan lär också ha kostat en tredjedel av Finlands befolkning, och runt två miljoner fransmän, livet på grund av missväxt. 

Poängen är att svängningar utanför det ”normala” har stora konsekvenser. Vad den pågående klimatförändringen hotar med är betydligt kraftigare svängningar kring en ganska snabbt ökande temperaturtrend. Att oftare drabbas av kraftigare extremväder gör att förutsättningarna för fotosyntesen oftare kommer att ligga längre från det optimala.   

Man måste man nog också se Sveriges bönders förhållningssätt till den ökande osäkerheten på olika sätt. Studien Sveriges förändrade lantbruk  ger en väldigt intressant bild av de resonemang som förts och förs i bondeled.  

Min tolkning är att det är få som i dagens näringsklimat skulle orka möta den ökande klimatosäkerheten med ökade satsningar. Samtidigt måste man ha helt klart för sig att Skandinavien hör till de delar av världen som ser ut att drabbas minst av klimatförändringen. Den här självförsörjningen som det pratats om i Coronans spår, riskerar att ganska snart rätta till sig själv för att ännu snabbare övergå i omvärldsförsörjning. Detta blir ännu tydligare när man tar in att vi inte bara behöver producera mat till en betydligt större befolkning utan också vänja av världens jordbruk och samhällen från fossilernas snabba och billiga kickar. För att inte ytterligare minska utrymmet för framtiden fotosyntes.  

Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att vi måste försöka få betydligt fler att våga satsa mycket mer på Sveriges gröna näringar om vi ska ha en chans att uppfylla hållbarhetsmålens dröm om en ”future we want”.  

Jens Berggren, Hållbarhetsexpert, LRF