Vem är Peter? 

Ja, den existentiella frågan som säkert vi alla ställt oss under tonåren, kanske vi borde ställa oss lite oftare även längre upp i åldern. Även om svaret förmodligen och förhoppningsvis kommer lite tryggare och snabbare upp i åren, så är det faktiskt inte så dumt att ställa sig frågan då och då. Det bästa med ökat ålder är att man allt mera lär sig gilla svaret dessutom… 

I mitt fall är svaret på frågan en om några månader 45 årig lantbrukare på Östgötaslätten, på Södra Karleby Frälsegård. Jag är pappa till två tjejer på knappt 4 resp 6,5 år och sambo med Susanne. Som många andra i lantbruket är jag lyckligt lottad att få ha mina pensionerade föräldrar på lagom gångavstånd rimligt pigga och friska, till hjälp i såväl handbegripligt som mentalt bollplank i vardagen. På samma sätt som mina svärföräldrar finns till hands på deras gård som jag brukar några mil bort. En ynnest, tydligt inte minst i covidtider, när de flesta barnbarn inte fått krama sina mor/far föräldrar, har vi kunnat umgås hela året under lite mera kontrollerade former….  

Jag har varit ordförande för LRF i Östergötland under 11 år, men är numera vanlig bonde med några mindre förtroendeuppdrag, bla i Landshypotek ek förening som äger en bank med samma namn, Jag undervisar sedan 18 år på Vreta Utbildningscenter, numera endast i en grundutbildning inom jordbruk på distans för vuxna.  

Jag brukar ett antal mindre gårdar i två företag, som brukar ekologiskt respektive konventionell växtodling i tre kommuner med helt olika förutsättningar. Totalt brukar jag ca 200 hektar åker vilket alltid fått mig att förhålla mig filosofiskt till vad som är stort och smått. Mina maskiner och sätt att bruka är nog som vilket rationellt ”storjordbruk” som helst men min areal är för motsvarande företagsinriktning i lantbruket knappt ens medelstor. Vad är egentligen småskaligt och vad är sk industrijordbruk? Begrepp som vi ofta använder i hållbarhetsdebatten, utan att reflektera djupare vad vi menar. För mig sitter det inte i hur många hektar jag brukar eller hur många kor jag har, utan kanske mera vem jag säljer till och hur min vara når konsumenten.  

Det är spännande både att få jobba med två helt olika produktionssätt och när jag ställde om delar av marken till ekologiskt var det inte av drivet att det är ett bättre sätt att bruka marken utan att det var en av få sätt jag kunde höja värdet på det jag producerar utan att investera i dyra krävande specialgrödor. Den yttersta drivkraften var och är att kunna ta ut en acceptabel lön och försörjning på den gården jag driver. Omställningen hjälpte mig i den riktningen. Just nu är tyvärr den ekologiska odlingen en ekonomisk belastning pga av bla vikande efterfrågan på ekologiska mejeriprodukter som är en av flera dragmotorer i ekoproduktionen, men även i jordbruket i stort genom användning av foder som jag som växtodlare producerar.  

Vilket tar mig in på hållbarhet. I regel när hållbarhetsbegreppet kommer på tal i de flesta sammanhang så blir det stor orientering kring den miljömässiga eller möjligen ibland sociala hållbarheten, För mig har det blivit tydligt att i nästan vilket perspektiv man än tittar så är svensk matproduktion mest hållbar i världen och ändå har den minskat i andel av svenskarnas mat. Det är för mig ett tecken på att den ekonomiska hållbarheten inte varit tillräckligt prioriterad och att det finns så mycket vi kan göra för att få fram mer av den mest hållbara maten.  

Med lönsam hållbarhet som drivkraft tycker jag därför det i min roll som LRFs hållbarhetsambassadör, ska bli väldigt spännande att tillsammans med några kollegor få prova LRFs hållbarhetsblogg!  

Peter Borring 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s