Hur väl förberedda är svenskt lantbruk för klimatanpassning?

Det här med klimatanpassning är ju inte en tävling där det handlar om att besegra någon annan. Samtidigt är det ju lite skönt att hamna högt upp i en global ranking. När universitetet i Notre Dame sammanställer 74 variabler för att sedan få fram hur sårbara för och förbereda på klimatförändringens effekter 192 av världens länder är det både trevlig och hemsk läsning.  

Trevlig för att Sverige hamnar på femte plats med bara våra nordiska grannar och Nya Zeeland ovanför oss. Hemsk därför att den är en så klockren illustration av att ”åt dem som har skall varda givet”.  Så gott som genomgående är världens rika länder mindre sårbara för och bättre förberedda på klimatförändringen.   

Sverige står sig oerhört bra i jämförelsen på nästan alla punkter. Som mellanmjölkens förlovade lagom-rike har vi inga suveräna toppar utan stiger mot täten på jämn och konstant leverans.   

Utom på en punkt.   

Vi bedöms vara dåliga på matområdet och mer specifikt usla vad gäller ”jordbrukskapacitet”. I fråga om hur förberedda Sveriges bönder i allmänhet är, enligt detta index, hamnar vi på en nivå som vi delar med Nepal, Myanmar och Botswana. Detta är ju inte länder som vi är vana att jämföra oss med.  

I snitt är vi det sjunde minst sårbara landet i världen, men i fråga om jordbrukets anpassningsförmåga hamnar vi runt 100:e plats. Detta måste så klart undersökas noggrannare. Inte kan det väl stämma att vi i genomsnitt har lika liten förmåga och utrymme att anpassa oss som bönderna i Irrawaddys bördiga men blöta dalgång och delta, eller som boskapsskötarna på den sydafrikanska högplatån i gränslandet till Kalahari?  

Indikatorn jordbrukskapacitet och anpassningsförmåga bygger på data från FAO och Världsbanken och anses mäta ett lands förmåga att ta till sig och använda lantbruksteknik. Parametrar som studeras är hur mycket handelsgödsel och växtskyddsmedel som används per hektar, hur välutbyggt bevattningssystemet är samt hur stor traktoranvändningen är.   

Och här någonstans tror jag vi hittar svaret till Sveriges placering. I stora delar av världen handlar jordbrukets utrymme till anpassning om hur väl de har tagit till sig av de verktyg som den så kallade Gröna Revolutionen erbjöd.  

Så vad är den gröna revolutionen? Det är den utveckling som startade på 60-talet med nya effektiva jordbruksmetoder som ofta handlade om högavkastande utsäden, kunskap om bevattning samt spridandet av förädlad utsäde av bland annat mineralgödsel och växtskyddsmedel. Sådant som vi inom svenskt jordbruk försöker använda så resurseffektivt som möjligt.  

Det kan låta konstigt i dagens svenska debatt, men den gröna revolutionen anses ha räddat någon miljard människor från att dö i svält och bidragit till rejält minskad klimatpåverkan genom att minska trycket på att omvandla skogar till jordbruksmark.  

I Sverige, som på många områden leder arbetet mot ett ”post-gröna revolutionen-jordbruk”, är inte dessa parametrar lika relevanta.  

Genom att ersätta kvantitetgödning eller växtskydd med kunskap och kvalitet i användningen kan bonden i Sverige behålla effekten där den behövs utan att slösa bort resurser till ingen nytta eller till och med skada. Självklart har vi i Sverige haft god nytta av det ekologiska jordbrukets ansträngningar att klara sig utan insatsmedel. Vi har även ett klimat som låtit oss slippa undan investeringar i bevattningsteknik och som hjälpt oss hålla undan de värsta växtskadegörarna och djursjukdomarna. Detta förminskar dock inte alls de resultat som det svenska lantbruket levererar i att producera mer med mindre.  

Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att påstå att Sveriges bönder genom sin resurseffektivitet skapar ett ännu större utrymme för anpassning. Genom att inte göra det lätta utan det rätta, som när man bestämde sig för att hålla igen på antibiotika i mitten av 1980-talet, har man lärt sig att klara sig okej med små och precisa insatser i normala fall vilket gör att de kan ta i när förutsättningarna så kräver.   

Tyvärr kommer nog förutsättningarna kräva rätt rejäla tag framöver. Det som oroar mig är att det svenska lantbruket under ganska lång tid kört med väldigt låga ekonomiska marginaler, rost och röta som det brukar kallas.Inte heller har svenskt lantbruk lyckats locka till sig nya förmågor i den takt det skulle behövas. Det är en massa erfarenhet och kunskap som riskerar att tappas bort när det inte finns utrymme för ett gradvis generationsskifte från aktiv brukare, via senior rådgivare till aktiv pensionär.  

För är det något vi kommer att behöva framöver så är det kunnigt folk i de gröna näringarna. Särskilt om vi, som vi lär behöva göra, ska visa omvärlden att plats 100 bara var ett utslag av att vi egentligen spelar i en helt annan liga!  

Jens Berggren, Hållbarhetsexpert, LRF  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s